Mina allra första alster

När jag var fem år gammal lärde min farmor mig att virka. 

De första månaderna gjorde jag ormar och snören och de var hur långa som helst. Min tillverkning av dessa snören skedde i alla möjliga grälla färger och krävde stor koncentration. Ofta satt jag i farmors gungstol i köket eller på bordet i hennes allrum. Farmor virkade dukar och jag "ormar". Jag tyckte att de var jättefina men jag ville mycket mer. Jag tog alla ormar och flätade snören, vanliga flätor, flätor med massa trådar och vad helst jag kom på. 

Mitt nästa steg i min virkutveckling var att göra dukar. Eller rättare sagt, det skulle bli dukar men det blev alltid små bollar, för jag kunde inte konsten att lägga till fler maskor och på så sätt få dem platta. Farmor fanns alltid där för att hjälpa och stötta. Hon tröttnade aldrig, blev aldrig irriterad. Helt underbart!

Dukarna liknde mer och mer vågor på havet istället för bollar och jag började sakta förstå hur jag skulle bära mig åt. Efter några månader var de platta. Tänk vilka gräsliga dukar jag gjort i organge och lila och grönt. Synd att jag inte har några kvar som jag kunde visa en bild på. 

Dukar hade jag ingen större nytta av, men alla mina troll och mina barbiedockor behövde nya kläder så det blev nästa projekt. Klänningar, kjolar och byxor till mina kära vänner som jag inte längre minns namnen på. 

I förra veckan gick jag ner i källaren och rotade runt lite bland mina gamla leksaker, då vi hade besök av barn, och gissa vad jag hittade. Ett av mina allra första alster. En gul/röd randig klänning. 


Vi hade det mysigt, farmor och jag, när vi satt där och virkade och pratade om livet. 
Jag inte bara lärde mig att virka, jag lärde mig en bit historia. Farmor berättade hur det var när hon växte upp. Vad de lekte och hur de levde. Farmor är död sedan länge men inte min kärlek till henne. 

Här ser ni en bild på mig och min farmor. Det är faktiskt den enda bild jag har och det är konstigt för i mitt huvud finns tusentals. Så många timmar jag tillbringat hemma hos min farmor och det finns bara en enda bild. Under många år var farmor min bästa vän och min förtrogna. 

Med kärlek och stort tålamod lärde hon mig den delen av handarbete hon var bäst på. Tack för det. 

Sedan var det då dags för mormor att lära mig att påta. 

Jag satt i mormors gungstol och knåpade på grytlappar i olika färger. 
Något av det bästa min mormor och min mamma lärde mig det var att det inte syns hur lång tid det tagit att göra något, bara hur välgjort det är. Detta innebar att jag fick dra upp det jag gjort otaliga gånger. Det skulle bli fint. Hon repade upp och jag gjorde om. Likadant gjortde min mamma. 

    

Något som jag idag tycker är väldigt roligt med alla mina misslyckanden är att jag förstår hur jag ska göra för att virka bollar, jag förstår hur jag ska runda en necessär i botten eller göra sittpuffar. Jag gillar inte att göra "fel" men här är det så tydligt hur mycket jag lärt mig av mina fel att jag tycker det är riktigt häftigt. Normalt när jag gör fel lär jag mig hur jag inte ska göra nästa gång men här lärde jag mig faktiskt hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Att mina "fel" inte var fel utan en teknik som är helt rätt när man gör någonting annat än det jag gjorde och det är härligt. 

Ha det fint alla :). 

29 jun 2019